Är supergald i ena stunden och bara längtar efter studenten, balen och en underbar kväll med tjejerna. Och så får man ju se fram emor nästa vecka då vi ska på crusing med oscar och erica som vi inte har träffat på år och dagar känns det som. Sedan fyller pappa år och sedan fyller jag. Sedan är det bal och student.

Men varför är man då så nere ibland? Känner mig som en monodepressiv människa som snabbspolar livet. Bajs jobbigt, men jag ska försöka vara glad. Men vem är glad som har en pappa som inte kan sova för alla sina hallucinationer och bara snurrar omkring som en annan idiot?

"Visst gör det ont när knoppar brister, men det gör ännu ondare när en ros förtvinar"