Vad kommer vi alla och tänka på när vi hör den strofen? Jag kommer i alla fall ch tänka på Emil i Lönneberga. Och idag har jag mest gått ovh tänkt på Emil, Ida, Rasmus, Ronja, Pippi och Kajsa mest hela dagen. För idag är det Astrids födelsedag. Idags skulle Astrid Lindgren fyllt 100 år och det är en människa som tåls att uppmärksammas. I alla fall tycker jag det.

För hur många gånger önskade jag inte är jag var liten att jag var Kajsa Kavat och kunde vara så snäll mot mormor och hj'äpa henne och sedan få den vackra dockan i julklapp, jag minns även när jag och mina systrar bad Kajsas kvällsbön: Det går en ängel kring vårt hus han bär på två fötgyllda ljus, han bär en bok uti sin hand, nu somnar vi  Jesu namn. Även om vi inte var alltför andliga annars om kvällarna.

Jag brukade även när jag typ alltid några månader försent insett att det var våt skrika Ronjas vår skrik och springa bland vitsipporna som hon gjorde. Och när man var arg på mamma och pappa som liten skulle man gå på luffen som Rasmus. Den som inspirerade mig mest var nog trots allt Emil, hur många gånger ville jag inte fylla pappas stövlar med vatten men bangade i sista sekund. En gång nr vi var och hälsade på bekanta att jag fick en likadan bysse som Emil har, det enda jag saknade var myssen och Lukas. Byssen finns fortfarande kvar och är en av mina käraste leksaker,d et enda som är mig kärare är VicksBlå.

Och hur imponerad var man inte av Pippi när man var liten då? Men jag minns även att jag var arg på henne och det var när hon var dum mot Kling och Klang för idealist som jag var när jag var liten så skule man alltid vara snäll mot poliser och göra precis som de sa och det gjorde inte Pippi. Men att ha en prickig, häst och en apa och typ ha sju namn det var imponerade. Jag ville med heta Rullgardina när jag var liten.

Barnen i Bullerbyn ska man inte ens tala om, jag växte upp i Bullerbyn. I Östergården bodde Marta, Ludvig och Albert i Västergården bodde Jocke och Mattias och i mellangården bodde jag och mina systrar. Jag tyckte verkligen att jag växte upp i Bullerbyn och när jag ser tillbaka så kan jag känna att jag gjorde det, det fanns alltid barn att leka med och vi hade alltid roligt tillsammans. Självklart retades killarna och vi tjejer hämnades.

Madicken var också en förebild, jag minns att jag tyckte alltid att hon lär så vanlig och deras picknick i kohagen hade jag gärna vart med på. När jag tittar på Madicken idag gråterjag lite när Alva är med på balen och ingen bjuder upp henne och sedan kommer sotarn och tar med henne i em virvlande vals. Jag lyckades till och med härma Elisabet en gåg och det var väl kanske inte mitt mest lyckadedrag. Jag stoppade nämligen in en sten i näsan istället för en ärta när jag inte fick vara med mina systrar och leka. Det hela slutade med ett besök på akuten.

Jag sitter och tittar på böcker man kan köpa av henne på internet nu minne efter minne spelas upp i min hjärna. Jag hittade just Min allrakäraste syster om en syster i underjoren och en på vår vanliga jord. Man steg ner til Ylva-Li bakom rosenbusken i andra systern Barbros trädgård. Och när rosorna dog skulle också Ylva-Li dö. Jag minns att jag letade bakom vår rosenbukse i trädgården efter gången till underjorden. Det var nog min och Tessans favoritfilm i perioder.

Jag hoppas att alla har lika ljusa minnen till Astrid Lindgren som jag har och att alla nu är blivt lite inspirerade att tänka tillbaka på alla roliga minnen till Astrid Lindgren och sin barndom. För idagär det varkligen rätt dag för det. :D

Love <3<3<3<3