Livet är det som händer medans du väntar, brukar man ju säga. men nu efter ångest och massor av annat så har jag bestämt mig för att ta tag i livet och leva det.

I november flyttar jag och Ewisen till Norge och ska bo där för en tid. Nu känsn det lixom officiellt, jag ska gå opch säga upp lägenheten den häör veckan har jag bestämt mig för. Shit asså det är på riktigt nu. Nu ska vi bara hitta en norsk lägenhet. Min puls stiger bara jag tänker på det.
 
Mamma och Tessan anser att det en stor personlig tragedi för dem att jag flyttar, och visst jag kommer sakna ihjäl mig efter dem och vardagslivet här. Men jag måste samtidigt leva nu när jag har chansen. Tessan frågade mig om jag hade tänkt på avd som kan hända med pappa när jag är borta och jag kan helt ärligt säga att om min pappa inte var sjuk hade jag flyttat betydigt längre bort än Oslo i alla fall. Han hade sparkat mig ut i världen för pappa och jag var så lika på det sättet. Vi ville alltid resa och se nya saker. Och Tessan, jag är aldrig längre bort än ett direkttåg till Oslo! Desutom vet jag att Lisa är så rejäl så hon tar nog till och med dig till Norge om du vill.

Hanna vet jag med kommer att få superångest av detta, men få inte det mitt hjärta. Du är aldrig ensam, jag var helt ensam i Eskiltuna när du och Jessica flyttade men att komma hem på kvällen och se ett nytt mail. Det var så underbart. Ni fanns så långt borta men så nära... Desutom så måste du verkligen ägna dig åt fysik i år. Haha