... men när jag tittar på Hannas bilddagbok och inser att hon ska komma hem gråter jag. Jag är på ett sätt så ledsen för hennes skull att hon måste lämna alla där borta som hon tycker så mycket om. Samtidigt är jag så glad att hon ska komma hem. Helt sjukt, att man kan sakna någon så mycket jag träffade henne för bara några veckor sedan. Det var jag av svenskarna som träffade henne senast men det här hemkosten är fylld med känslor.

Eller så är jag bara sjukt trött. Mitt liv är en känsloberg- och dalbana just nu. Vet inte varför men jobbigt är det.