Så idag har jag lämnat blod, inget speciellt faktsikt. Nålen var grovare änb jag trodde att den skulle vara men gjorde mindre ont. Alla som kan borde faktiskt bli blodgivare, tänk på att ni själva kan behöva blod en dag och då finns det inget för det är blodbrist. Idag i Sverige är det faktiskt blodbrist. När jag låg där och lämnade blod så var det en natur-trea på studiebesök och de sulle stanna och kolla på någon så att de fick se hur det ser ut att lämna blod. Självklart valde de mig men då fick jag höra lite med. Och faktum är ett i Eskilstuna bor de ca 100 000 människor och bara 3400 st av dem lämnar blod, ynkligt!

Jag som har blivit så blogg besatt läste något små komiskt idag eller det är inte ens små komiskt det är jätte roligt. Helgen den 1:a maj så är det rikstämma för Centerpariets ungdomsförbund, CUF i Jönköping. Och då pssar unga engagerade människor i CUF på att demonstrera som är hela tanken med 1:a maj. Nej, men då går sossarna i Jönköping och säger att det är en larvig provokation, för detta är ju faktiskt arbetarnas dag. Men I have got news for you, rätten att demonstrera är skyddad av grundlagen och jag tror faktiskt inte att det endast är sossarnas rätt att demonstrera. Just nu tycker jag mest att sossarna verkar sura och omogna i Jönköping och ser det som en provokation att CUF också vill gå ut och visa vad de tycker samtidigt som de ska göra. För att sänka mig till deras nivå tänker jag nu be moder jord att solen ska skina på förmiddagen när CUF demonsterar och att regnet ska stå som spön i backen på eftermiddagen. Moget av mig va?

Nu ska jag berätta en trevlig sak till, Madde ska komma och fira påsk med mig. Very nice. På imorgon ska vi till Lisa och äta, på lördag till Mamma och Pappa för påskmiddag. Sedan ska vi även föröska klämma in att åka till Tessan och äta med men just nu passar inga dagar in. Och jag ska även hinna jobba fredag, lördag och söndag kan jag tillägga.

Igår var jag på teater, på Den inbillade sjuke av Moilére. Den var jätte roligt. Jag satt dock och var kissnödig hela första halven för att vi var ute och åt innan och blev brutalt försenade. Men som sonen i teatern sa Man lever på hoppet. Det var jag, mamma, Johanna och Agneta och detta måste vi bara göra om., Vi gick efter och pratade om att vi kände oss så kulurella. Haha

På återseende