Jag lästa Ullas kommentar på Ewas blogg. Det går att skratta och gråta någon annastans än i Malmköping. Ulla kommer här då och då med sina klockrena kommentarer. Men appropå den kommentarer så kom jag och tänka på praktiken i London med Ewa. Det var det blod (nästan), skrattar och tårar i mängder och detta var bara under två veckor. Jag ser fram emot ett spännande år....

Nej dags att komma ner på jorden och sluta vara så jväla blödig och sentimental. Tänk på elaka saker vänner och familj gjort så att man inte saknar dem så förbannat. Synd att jag har perfekta vänner och familj. Perfekta på sitta unika vis. Precis som mig.

Annika var så rolig ikväll på avtackningen, hon stod och fröskte fiska lite om mig men jag fattade verkligen inte. Är det någon speciall du kommer att sakna? Jag: Jo men mamma är ju väldigt speciell. Ja, men någon som inte är familj... Jag börjar berätta om några nära vänner.  Men Clara någon kille??? Okej jag är puckad. Men nej det finns inte en kille i den här staden jag kommer att sakna och det är väl det bästa av allt. För om jag hade en kärlek skulle jag inte klara detta. Älska att vara ensam och självstädning, men ha mamma att hålla i om det blåser.

Natti, natti.