Jag har vartg hos pappa idag och insett en sak. När pappa är vaken är det helt okej att hälsa på honom, då är han lxiom den tokige gubben som intagit min pappas kropp. Men när pappa somnnar det är då det blir jobbigt. För då ser jag min pappa som somnade jämt i tv-fotöljen hemma och just när man suttit att samlat mod i en kvart framför nyheter och tar tv-dosan och sätter på något bättre då vaknade min vanliga pappa igen.

Men när han som ser ut som min pappa vaknar igen inser jag att det inte är min pappa. När jag satt hos honom idag brjade jag undra hur livet hade vart ifall han inte var sjuk, det går inte ens att tänka så. Jag är redan fucked up som det är. Men det var bra att hälsa på pappa idag, för när han sover då gråter jag. Det känns befriande att gråta, jag måste få vara ledsen för det som hnder. och när jag är med min pappa då tänker jag på min riktiga pappa som skulle kramat mig och hållt mig i handen när jag gråter hjälplöst.

För hjälplös det är just vad min familj är i den här situationen. Nu ska jag hem till mamma och mormor, sedan bege mig mot Duvetorp och Tessan. Tessan har lovat mig mackor med stuvade kantareller till kvällsmat.