Jag att och läste Annas blogg, hon skrev ett inlägg om pappa och hur man lyssnade på Total eclipse of the heart i bilen jämt med honom. Med pappa lyssnade man alltid på musik i bilen och diggade det. Otroligt många minns det som en av de stora grejerna med pappa, själv minns jag det som en av de bästa sakerna med pappa. Musikleken, låten kom, man skulle gissa vad det var för låt och artist, ett poäng för varje. När man gjort det bestämde jag, Lisa och Tessan ett varsitt luftinsturment och spelade det. Bästa att luftspela till var Roll over beethoven med ELO. Låten med bästa draget ever, lyssna på den så förstår ni. Då var det galet i baksätet med oss ungar.

Men Anna skrev någonting om att pappa diggade med ett speciellt sätt på armen som bara han gjorde. Jag kan för allt i världen inte minnas hur. Det gör mig rädd, jag vill inte glömma en enda detalj med pappa. Jag vill inte glömma några minnen eftersom att jag inte kan skapa några nya med honom. Det gör ont att veta att man glömmer detaljerna.

Just nu när jag tänker på pappa tänker jag att jag måste ta en stinkade hiss i Årby och åka upp till en loppig lägenhetskorridor med massor av andra mer eller mindre tokiga människor för att träffa honom. När jag ser honom så kommer han sitta i en rullstol med tom blick. Kanske kommer en sjuksköterska som vill vara vänlig och säker till oss hur vi ska röra vid pappa för att han kanske ska reagera på oss, att vi ska sjunga sånger han gillar eller digga musik.
Men när jag tänker på min pappa vill jag tänka på vräldens roligaste pappa i världens bästa V70 med Roll over Beethoven eller Total eclipse of the heart på högsta volym. Allt annat är en orättvis bild av honom!