Det kommer altid i tre säger de, alltså är det slut nu. Men tre på en vecka och en halv är lite mastigt va? Om det är tre för mig, är det tre för alla andra med då?

Jag vill bara dra täcket över huvudet. Det ska bli skönt att åka hem till mamma nu och bara få en lång kram, säga vad man vill. Men när jag är hos mamma då vet jag på något sätt att allt bli enklare med tiden.  

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?

Ibland slutar det bara slå