Jo men igår skulle Ewas och mina sambos ut på krogen. Ewa avböjde med tanke på sin astma och jag avbödje med tanke på att jag gick upp och jobbade kvart i åtta imorse. Så jag och Ewa skjutasde killarna till martin's och ja de var fett taggade. Jag var dock lite orolig att det inte skulle falla dem på läppen. Men när de ringde vid tre inatt och ville bli hämtade verklade de lyckliga. Och, oj så lyckliga de var.

Så lyckliga så att S hade herpes runt hela munnen (hoppas inte), R hade träffat någon norska och Dempa D knallde rakt in i dörren i garaget, sedan klädde av sig för att spendera en liiten stund hängande över toan. Nu när jag kom hem från jobbet hade de inte ens klivit upp.

Idag på jobbet har dte vart kaos, snökaos. Jag körde fast mitt i en uppfart med en bom och fastande precis där bommen skulle slå ner, fick öppna den tre gånger innan jag kom in. Fastande här och var, lyckades till slut ta mig tillbaka till kontoret och inser att ingen annan är där så jag ringer. Nej men då har en fastnat med bilen och är ungefär 1,5 h försenmad så det var bara att ge sig ut igen. Vi kom alla tillbaka i ganska god tid dock, lunch hanns dock inte med för mig som slutade tidigt.

Nyss har jg och Ewa vart på meny och hämtat paket från Ewas mamma. Konserver, saft, godis och tidningar. Fett najs, jag diggar Ewas mamma.

Jag känenr mig så himla energilös just nu. Jag längtar mest tills det är dags att sova. Vill inte till jobbet, men när jag väl är där så går det ju bra. Men så kommer jag hem och inser att ja jag har spenderat fem timmar av mitt liv och inte tänkt på allt som händer där hemma. Då är all energi slut igen. Mamma planerar att komma och hälsa på snart om inte jag kommer hem och jag kan säga att eutt besök från mamsen är mer än välkommet just nu.

Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
det rår inte stjärnorna för.
Älskling, jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.