Jag ska bli så här jobbigt personlig och hemsk i bloggen. Så där som om man läser någon annans blogg att man vrider sig lite och tänker att man vill lämna ut sig så där på internet, vem som helst kan ju läsa det där. Men det är väl det blogga handlar om, att lämna ut sig litegranna. Okej, nu ska jg komma till saken.

För er som missat det så har jag, Lisa och Tessan en sjuk pappa. En fett sjuk pappa för att vara helt ärlig. Ahlzimers, visst vrider man sig lite när man hör att en ung männsika har det? Det är ju gamla tokiga tanter och farbröder som har det... För fem år sedan var min pappa som vilken annan pappa som helst, kanske lite bättre dock. 

Varje gång när jag pratar med min mamma i telefonen så frågar jg hur det är med pappa. Mamma svarar oftast, han var trött nät jag var där sist, han var jättepigg eller så svarar hon att han var orolig och skrek. Men senast jag och mamma pratade chockade hon mig. Hon berättade att hon talat med pappas nya sjuksköterska på boendet där han bor och hon hade berättat att man var inne på sista stadiet av medicinering. En sista utväg att få honom att må bättre, nu kommer han bli tröttare och sedan piggare. Men när han blir sämre igen går det inte att optimera medicineringen mer. Bara det här är fruktansvärt jobbigt och orättvist tycker jag.  Nu är det inte så mycket mer att göra, hon var ärlig i alla fall men va fan. Att medicinera min pappa har aldrig vart lätt, han har reagerat tvärt om på all medicin han fått känns det som. Preparat han skulle bli lugn av blev han taggad av, bromsmedicinen fick honom att må sämre. 

Det där var bakslag nummer ett i mammas och mitt samtal. Det andra var att när vi pratade var att mamma sa att när hon var där så försökte hon få pappa att gå. Han har fått en gåstol, en sådan där som man går och hänger på. Men han kunde inte gå med den. Så nu har de beställt en anpassad rullstol till honom. Saken är den att jag  träffade pappa för två veckor sedan och då kunde han gå. Med hjälp, men han kunde gå. 

Jag satt och pratade med en kille en gång och berättade att min pappa hade A. Då sa han: Det är ett skit det där med Ahlzimers. Jag kan säga att jag är benägen att hålla med honom. Jag är så glad att jag har mamma och mina systrar därhemma som tar hand om pappa på bästa sätt när jag inte är hemma och kan hjälpa till. <3



And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?