Idag började jag böla en skvätt på jobbet och naj det var inte kvinnoförtryckarens fel. Jag grät en skvätt för att jag insåg att i fredags accepterade jag att jobba kväll på min pappas födelsedag. Jag funderade på hur många födelsedagar kvar och inser att det är ju inte skitmånga och då väljer jag att missa den, frivilligt desstutom. Är jag galen kan man fråga sig?



Förra året fyllde han på en underbar vårdag. Pappa och jag valde att sätta oss ute i solen och njuta pappa älskar solen och värmen. Det var en av de sista gånger han var hemma i Husby. Undrar om han vet någonstans där inne att mamma nu ska flytta därifrån, jag hoppas han är inte är ledsen för det.  Men jag tror han förstår.

Pappa är en av dem jag saknar mest när jag är borta för jag kan inte ringa och prata med honom, han ändå så är han ev dem jag drar mig mest för att besöka.
Men nu har jag ett annat litet liv som jag inte heller kan ringa och prata med, Lille John som skänker min familj så mycket glädje. Jag längtar tills jag kommer hem och kan hålla honom i min famn igen, jag vill pilla på han lilla näsa och pussa på honom. Att veta att han väntar på mig när jag kommer hem med så mycket glädje det känns bra.



Jga kan även glädjas åt att när jag kommer hem kommer min yngste kompis vara där. Georg och vi ska göra ägg och fira hans födelsedag. Det här en bild från förra påsken i Husby: