Arg och bitter tjej
Jo men det är väl jag! Jag var verkligen nyss på g, satt och skrev ett uppmuntrande inlägg till Annika på facebook så att hon skulle vara taggad för att jobba imorgon. Sedan snokade jag så klart lite efter det och humöret sjönk som en sten. sedan fick jag ett mail som gjorde mig ännu mer arg och bitter.
Jag fick ett mail från Alzheimerfonden, årets viktigaste julklapp det skrev att det var gåva till dem så de kan forska mer kring världens vidigaste sjukdom, så skrev inte de men jag tolkar fritt här. De skriver så här: Tänk dig en jul utan minnen! Årets viktigaste julklapp.
Jag tänkte genast att jag ska skänka en fin summa till jul sedan kommer jag och tänker på ett Greys anatomy avsnitt. Där ett föräldrapar skänker hur mycket pengar som helst till sjukhuset för att de ska kunna forska om deras sons sjukdom, sedan vill inte sonens läkare inte göra en operation som är för riskabel. Då lackar de för att de har skänkt pengarna för att deras son ska bli frisk inte för att nästa barn ska bli friskt.
Så tänker jag nu, jag vill ge fan i att ge pengar för att min pappa får ändå en jul utan minnen. Ännu en jul med mixad julmat, ännu en jul med personal som hellre skulle vilja vara hemma med sin familj. Ännu en julaftonskväll utan sin egen familj. Han missar Johns första jul.
Jag minns att mamma grät när vi gick från pappa på julafton för ett år sedan, jag minns att jag tyckte det var självklart att lämna pappa där. Nu förstår jag lite på något sätt hur mamma känner. Jag känner att om forskningen hade kommit längre så hade jag kunnat ha flera jular med min pappa. Pappa hade kunnat köpt den bästa julklappen till John, han köpte alltid bäst leksaker. Jag kommer aldrig glömma när jag fick största paket av alla och däri låg Nappe-Jeppe.
Nej i år när jag skänker pengar till Alzhemierfonden tänker jag inte på pappa, jag tänker på mig, mamma, Lisa, Tessan och framförallt John. Jag tänker att om ett par år finns det en familj precis som min som får ännu en jul på grund av att forskningen gått framåt. Och när forskningen gått framåt finns det en morfar som inte missar sitt första barnbarns första julafton.
Julafton 2007
Julafton 2008
Jag fick ett mail från Alzheimerfonden, årets viktigaste julklapp det skrev att det var gåva till dem så de kan forska mer kring världens vidigaste sjukdom, så skrev inte de men jag tolkar fritt här. De skriver så här: Tänk dig en jul utan minnen! Årets viktigaste julklapp.
Jag tänkte genast att jag ska skänka en fin summa till jul sedan kommer jag och tänker på ett Greys anatomy avsnitt. Där ett föräldrapar skänker hur mycket pengar som helst till sjukhuset för att de ska kunna forska om deras sons sjukdom, sedan vill inte sonens läkare inte göra en operation som är för riskabel. Då lackar de för att de har skänkt pengarna för att deras son ska bli frisk inte för att nästa barn ska bli friskt.
Så tänker jag nu, jag vill ge fan i att ge pengar för att min pappa får ändå en jul utan minnen. Ännu en jul med mixad julmat, ännu en jul med personal som hellre skulle vilja vara hemma med sin familj. Ännu en julaftonskväll utan sin egen familj. Han missar Johns första jul.
Jag minns att mamma grät när vi gick från pappa på julafton för ett år sedan, jag minns att jag tyckte det var självklart att lämna pappa där. Nu förstår jag lite på något sätt hur mamma känner. Jag känner att om forskningen hade kommit längre så hade jag kunnat ha flera jular med min pappa. Pappa hade kunnat köpt den bästa julklappen till John, han köpte alltid bäst leksaker. Jag kommer aldrig glömma när jag fick största paket av alla och däri låg Nappe-Jeppe.
Nej i år när jag skänker pengar till Alzhemierfonden tänker jag inte på pappa, jag tänker på mig, mamma, Lisa, Tessan och framförallt John. Jag tänker att om ett par år finns det en familj precis som min som får ännu en jul på grund av att forskningen gått framåt. Och när forskningen gått framåt finns det en morfar som inte missar sitt första barnbarns första julafton.
Julafton 2007
Julafton 2008
Kommentarer
Postat av: hanna
livet ar sa javla orattvist. Och forskningen kanns hopplos da den inte gar frammat i den takt man vill, speciellt nar det galler sjukdomar. ush.
saknar dig clara och nyfiken pa hur du har det, skymtade natt om att eva ska flytta hem? hur kanns allt? kaos eller under kontroll?
Puss Hanna
Postat av: Lisa
Jag håller med dig fullständigt, jag önskar ingen det vi går igenom =/ Började gråta så fort jag såg bilderna, en bild säger visst mer en 1000 ord =/ Älskar dig o saknar dig!!!! Puss o kram
Postat av: Ewa =)
Det är så fruktansvärt orättvist!!
Postat av: Marie
Tänker på dig och på hela din familj! <3
Trackback