Jag pratade med Ewa ikväll. Hennes framtid är oviss. Men hon tar det som det kommer, bra för henne att vara ner och göra så.

Jag reflekterar över faktumet att jag är ensamstående igen på riktigt om tre månader, skönt eller tomt? Både och, även om jag och Ewa har haft det bra är jag en ensam-människa. Jag behöver vara lite asocial titt som tätt. Dagar då Greys anatomy duger alldeles perfekt som enda sällskap. Och kanske lite glögg eller julmust i de här tiderna.
Och faktum är att även om jag ska bo själv i Norge är det här mitt hem nu, min vardag. Man kan ju tacka gudarna för att Ewa var med mig här i början och gjorde det till en bra start, en start som hade vart alldeles för ensam om jag var själv. Nu klarar jag mig ensam här.

Och Ewa jag är inte arg eller ledsen för att du är less på Norge. Jag är gald att du gjorde ett år i Norge med mig, eller år som vi sa att vi skulle göra, sedan skulle resten bli som det blir.





Tack min lilla Ewis...