En månad kavr ill julafton idag. Underbart. Alldeles alldeles underbart. Den 17:e dec drar jag hem direkt efter jobbet. Ännu mer underbart.  Det kommer bli en lång bilresa men jag ska nog kunna roa mig.
Jag har redan börjat planera cd-skivor jag ska bränna.

Sista delen av psykiatrikursen idag. Känns lite vemodigt måste jag säga. Jag tyckte att den var superbra, nu hoppas jag att jag ska kunna ta med mig det jag lärt mig ut i jobbet.

Vi pratade om demens idag, förut när jag hörde föredrag om demens var jag vetgirig. Nu lyssnar jag och tänker där sa han fel, så är det inte. Jag är enkelspårig. En kvinna frågade om Alzheimers var en hopplös sjukdom, då sa han att han inte skulle vilja säga att den var hopplös för det finns hopp i hur man blir omhändertagen när man är som sämst i sin sjukdom. Men jag vet inte om det är hopp för den sjuke riktigt, hopp för de anhöriga självklart att se att den sjukes sista tid blir värdig. Jag vet inte om den helt okontaktbara sjuke känner att det är en kärleksfull hand som hjälper honom eller om det är en stressad hand. Men faktum är att de anhöriga märker det därför bör man väl alltid vara empatisk i vården av dementa.

Sedan pratade vi om dte faktum att självmord är dubbelt så vanligt som att människor där i trafiken häör i Norge. Och då har man inte ens räknat med mörkertalen inom självmord, alltså de självmord man inte kan avgöra om det är ett självmord eller en olycka. Som en överdos eller en trafikolycka.
Sedan berättade han att Norge ligger i topp på listan över antal överdoser i hela världen.
En ganska facinerande tanke att Norge som världens rikaste land inte heller kan stoppa missbruk och depressioner.