Jag vet inte vad det är med er kära läsare. Jag lägger ut en bild på världens mest ljuvliga barn och skriver under "Visst är han underbar?" och ingen skriver en kommentar om hur underbar han är. Det är nästan att så att jag blir arg på er. Men jag förlåter er för den här gången, men bättra er. Jag kräver verkligen inte att ni ska kommentera, förutom just på direkt frågot om hur underbar John är. Jag vill inte att han ska få dålig självkänsla. Det kan ni ta er!

Idag gjorde jag något modigt, Marie guidade mig genom processen och nu får det bära eller brista. Men om jag får säga det själv så blir det: A for effort, sedan får vi se om det blir F for results. Men jag vågade. Tack Marie.

Ikväll har jag för övrigt vart på ljusparty här hemma, handlade för hela 20 kronor. Det är vad man har råd med om man är fattig i Norge och får betala mer än 400 kronor för resan tillbaka.

Som vanligt har jag delade känslor om att åka hem. Jag längtar efter häng med Ewa, Annika och Jessica. Herregud jag längtar till och med lite efter jobbet, ja eller mest efter mina arbetskamrater. Men nu är det saker här hemma som lockar med. Men jag ska ju hem om två veckor, wiiiie. Då blir dte till att fira mamma, dricka champange, gå på fin resturang, spa, bada bubbelpool och tycka om min familj.

Men nya dagar väntar, och nya tidsfördriv, och allting liksom kräver mera nu