Imorgon är dagen D jag åker hem till mamma igen. Som jag längtar. Jag förbannar tanken på att jag tar det senare tåget ifall jag eventuell skulle få jobba på förmiddagen. Vilket jag så klart inte fick bara för det.

Det spelar ingen roll hur ofta jag åker hem. Jag har ändå samma pirrig känsla i magen när det närmar sig och längtar och längtar. Jag vill se hur mycket John växt, jag vill se hur det går med mormor och morfar hus, jag vill se Lisas kattungar, jag vill se hur mamma trivs i sin tillfälliga bostad, jag vill hälsa på pappa och klappa honom på kinden, jag vill snacka med Georg om hur dte är att bli stor och börja skolan, jag vill träffa kompisarna där hemma eftersom att telefon är ingenting jämfört med att träffa dem in real life.

En del kommer till Norge för att spara massor av pengar, jag kommer till Norge för att spendera dem på resor hem. Men så länge jag känner jag jag vill och behöver åka hem så känns det okej. Mne nu ser jag fram emot en helg av massor att göra, som vanligt....