Jag sitter och tittar på en ny bil idag, jag skulle älska om jag fick ta och köpa en bil i helgen. Nu har jag bestämt mig för att jag ska ha en tuffare bil, nog för att Röa Rut var svincool, men nu tittar jag på audi, volvo och BMW. Inte för att vovlo s40 som jag ser på är svincoola bilar men jag gillar dem i alla fall.

Men jag saknar min gamla fina bil, det är inte det att jag saknar modellen. Lisa säger att jag ska köpa en likadn men det är inte samma sak. Röda Rut was one of a kind. Ingen peugot kan någonsin mäta sig med henne. Jag glömmer aldrig när jag tog henne hem från Norge första gången och hon dog mitt på den enfiliga mototvägen. Eller att hon dog mitt i en rondell på motorvägen med. Aldrig heller kommer jag glömma när jag körde av mitt avgasrör på julafton, med Teresia, David och John i bilen. Tessan fick sitta och hålla öronen för John. Eller att jag fick punktering det första som hände när jag kom till Norge. Vi hade en kort och stormig affär jag och Röda Rut. Den slutade lika hastigt om den startat.

Men det är Röda Rut jag har att tacka för att jag lever, att jag klarade min smäll med älgen så otoroligt bra. Jag kan forfarande inte riktigt inse vilken tur jag hade som överlevde den smällen. Det var en på jobbet häromdagen som frågade om jag fått några beståendesakdor och det har jag ju inte, en ful tand och ett par ärr kan jag ju också leva med. Men när jag blundar kan ja fortfarande se älgen upplyst av bilen, sekunden jag insåg att jag skulle smälla är helt klar för mig. Nästa sak jag kommer ihåg efter det är en hög smäll och jag inser att jag verkar leva.

Det är i alla fall en stund i mitt liv som jag aldrig mer vill uppleva, paniken och att det inte finns ett enda dugg man kan göra. Men det hela gick ju bra även om Röda Rut och älgen dog. Därför vill jag nu inte heller ha någon liten töntig bil som har ihjäl mig ifall jag skulle krascha med en älg.