Med lite perspekiv på det hela
Nu när jag har fått lite perspektiv på fredagens händelser så känner jag att jag kan berätta om det i alla fall. Det är väl ingen som läst bloggen som missat att jag bestämde mig för att ha ihjäl en älg i fredagskväll. Jag kan lätt sätta det på topp ett över det läskigaste som hänt mig i mitt liv, tror jag i alla fall.
Here goes:
I fredags bestämd ejag mig för att ta en tur till Charlottenberg, jag skulle lösa in checken som jag fått för att jag hjälpte kvinnan upp ur ån för ett år sedan och köpa ryggsäcken som jag spanat in till mina resa till Tanzania. Jag var så himla nöjd för att dte gått så bra att köra dit, jag gjorde dte ju fäörsta gången själv och va inte säker på om jag skulle hitta. Så satt jag mig för att köra hem, jag tyckte det var lite trist eftersom att det snöade och var mörkt ute men herregud när jag åkte hem till jul var dte ju betydligt värre ute.
Så jag körde mellan 70-80 km/h på en stor väg med skog på båda sidor och pötsligt ser jag ett älghuvud sticker ut ur skogen. Jag ställer mig på bromsen och hoppas på att den ska vända och springa in i skogen igen. Den sista jag ser innan jag duckar är hur älgensben är precis framför lyktorna på bilen. Sedan smäller det, otroligt högt. Öronbedövande var det. Bilen börjar snurra och jag inser att jag lever, men då tänker på att nu blir jag påkörd av en bil som är bakom mig eller en jag är möte med och då komemr jag dö ändå. Men det gjord jag ju inte, som tur var så var det ordentligt avstånd både framåt och bakåt.
Så står bilen still och jag tittar upp, jag slår av motorn och försöker få tag på varningensblinkersen. När jag satt på den börjar folk komma ur bilarna, de var väl helt säkra på att det skulle få se något som var mycket värre. En man fick hjälpa mig att rycka upp bildörren då taket var ganska intryckt. En svensk gick runt och var helt förundrad över att jag haft sådan tur, någon annan ringde polis och ambulans.
En man som är röda kors arbetare kommer och styr upp lite. Han kollar mig och sätter mig i bilen med en jacka så att jag ska kunna ta det lite lungt. Men jag var väl lika spänd som en fiolsträng ungefär. Saken är ju den att jag har problem med handtremot (skakningar) och det blir ungefär 100 gånger värre när jag är stressad eller chockad.
Sedan kom de snälla ambulansmännen och tar hand om mig, jag trodde de bara skulle kolla mig men det blir blåljus till Kongsvinger sjukehus. Där möter traumateamet mig. De lyser ögon, klämmer på magen, lyssnar på lungor, sätter dropp, tar blodprov och tittar på sår. Det mesta på en gång. Jag har helt ärligt ingen aning om hur många läkare som tog emot mig jag an räkna till minst fem i alla fall. De konstaterar att röntgen är fin, jag verkar inte ha några inte blödningar och att andningsljuden är fina. Det som felar mig är ett flertal skärsår och en hårt åtgången framtand.
Här börjar det trista, de sa sy mig från näsan till munnen. Ja helt utan bedövning, jag ser ju att läkaren redan bestämt sig så det är ju bara att gilla läget. Fy fan vad tårarna rann. Seda sydde de mig på bröstkorgen med och jag kan ju säga att bedövingen bara tog vid det första stygnet. Men det vär bättre än ansiktet i alla fall.
För övrigt så var det en äldre läkare med i gänget, helt klart en boss av något slag. Han frågade mig helt plötsligt om jag körde en stor eller liten bil, en stor svarar jag. Då säger han till alla i rummet: Där ser ni att stora bilar är bäst...
En av alla dessa läkare bestämde i alla fall att jag skulle bli kvar över natten för obervation för när det går så fort ska man observeras eftersom det räknas som ett stort trauma.
Jag blev inlagd på kirurgsksengepost och försökte varva ner. Jag ringer även alla hemma för att berätat att dte var okej. Jga ringde Michelle och frågade om hon kunde komma och hämta mig dagen efter vilket resulterade i att hon och Helene satt sig i bilen och kom till Kongsvinger cirka 23.30 för att hälsa på mig. Ja trodde inte dte behövdes men vilken lättnad att få träffa några man kände och bara släppa lite på trycket.
Igår kom Michelle och hennes syster och hämtade mig och vi åkte och hämtade sakerna och tittade på bilen. Ingen vacker syn, det var ju ganska mycket värre än vad jag kom ihåg den. Bärgningsmannen sa att dte var den värsta älgolycka han sett och att han var säker på att jag var död när han hämtat bilen. Det kändes ganska skönt att stå där då faktiskt. Sedan spenderade jag kvällen hos Michelle och Morten och blev uppassad med middag och gotteri.
Jag måste säga att det skönt att skriva av sig här för att det är fortfarande många "jag jag bara" som snurrar i huvudet. "Om inte" tankarna blandas med vilken tur jag haft, lite snurrigt helt enkelt.
Jag vet att jag skriver det igen men jag är så glad och tacksam till alla som har hört av sig och tagit hand om mig när jag har haft det så trist. Ni är fina!
åh clara fan va hemkst! Vilken tur att du klarade dig utan större skador! förstår att du måste vara i stor chock, hoppas att du snart mår bra!
Stackare! Gud va hemskt, och läskigt! Hoppas du blir bra så fort som möjligt, och du, tur att du hade ihjäl älgjävel iaf!
Kramar
Anna