Jag är tillbaka, inte lika tuff i trynet som förut men i alla fall här. Sedan jag skrev sist på riktigt har jag hunnit med semster, jobb och flytt. Semestern var fantastisk jag var med Carina i stort sett 24/7 för att tröttna på henne med klarade det ändå inte. Ni ska få se bilder från Paris när jag sitter vid min datorn.

Jobbet efter semestern fram till flytten var egentligen en enda pina om jag ska vara ärlig, trots att jag jobbade med härliga människor. Allt var liksom en väntan på domedagen.

Så kom domedagen, jag hade packat allt i Carinas lilla varubil och var redo. Carina och jag var ute och år, pratade minnen och lådsades som att det var en helt vanlig perfekt kväll som alla andra. Sedan stack jag iväg och som Carina grät. Jagf skulle vara tuff och klarade mig till ungefär rondellen 100 m bort. Sedan öppnades forsarna. Jag har inte grinat så mycket sedan januari.

Men nu är jag har. Värken i hjärtat finns kvar men jag ler. Första dagarna var John den enda som kunde få mig att le. Idag pratade jag med mina gamla chef och jag ska börja som timvikarie där. Det är bra. Och jag har en del spännande planer för hösten. Men jag ska i alla fall tillbaka till Norge, det är ju Melissa Horn konsert och kryssning med gamla kollegor till Tyskland som hägrar. Det ska nog kunna gå bra det här med.

På återseende.