I förrgår när jag jobbade kväll så tänkte jag på en sak jag ofta reagerar på. Lampor som inte fungerar, det är det värsta (okej jag vet att det finns värre saker) jag vet. Som i måndags kväll när jag gick i ett trappshus och på en våning fungerade inte lampan. Och genast kastar min hjärna in mig ett ett skräckfilmsscenario.
Det börjar spelas mullarande stråkmusik i mitt huvudet, det kommer onaturliga ljud ur lägenheterna. En dörr öppnas och stängs. Jag väntar bara på att få höra mitt eget eller någon annans skrik. Ett skrik som får blodet att frysa till is i kroppen. Ett skrik som man förstår att det är det sista skriket som någonsin kommer höras från den människan eller att man sett något riktigt riktigt fasansfullt.

Fats ännu värre är på ett ställe som vi alltid är på om kvällarna. Där är det ute belsyning. Ett väldigt tryggt område allt är frid och fröjd. Men en lampa krånglar i utebelysningen på gångvägen till lägenhetshuset. Den har en viss förmåga att slockna precis när jag går förbi. Det sker i säkert 90 % av fallen jag går där. Varje gång dte händer så hoppar mitt hjärta över att slag och jag förväntar att någon ska lägga en hand på min axel. En tung, kall, handskbeklädd hand. Och jag vet att min sista stund är kommen.

Är det bara jag som låter fantasin som skena iväg med mig?