I Norge kan man säga att man är i tankeboxen när man funderar på något. Så klart låter det mer äppelkäckt på norska. Men just nu är jag i tankeboxen oxh funderar över en grej. Och nu måste jag förstås lufta tanken med er kära läsare och se vad ni tycker.

Okej så här är lite background. En av mina kollegor som är änka sedan cirka ett år har hittat kärleken. Och nu är alla så glada för hennes skull. Jag med, utan att ljuga kan jag säga att jag är välidgt glad för hennes skull. Hon strålar verkligen. Men nu säger alla att om någon förtjänar att hitta kärleken så är det hon. Det är det som får mig att fundera, förtjänar någon kärlek mer än någon annan?

Jag har funderat och tänkt på olika personer som förtjänar att hitta kärleken. De som inte har den alltå. Det kan vara änkor/änkemän, den eviga singeln, den som hoppar från relation till relation, den skilde. Jag är en av de eviga singlarna men eftersom att jag är ung och trivs ganska bra med att vara singel så är det inte så att någon önskar att jag ska träffa någon. Men om jag gjorde dte skulle de säkert bli glada för min skull. Men skulle de säga att jag verkligen förtjänade det?

Vi har en på mitt jobb som är singel i 40 års åldern, inga barn och jag har inte hört om någon längre relation i hennes liv. Jag skulle bli glad av hela mitt hjärta om hon hittade någon. Men sedan tänker jag: letar hon? Vill hon ha någon mer i sitt liv? Kanske är hon 10 ggr nöjdare jag är med att vara singel.
Sedan har vi de skilda med som har barn. Då unnar jag plötsligt den som är utan barn mer att hitta någon att dela sitt liv med. Är det enkom för att de har vart gifta och haft kärleken en gång. Då kanske de saknar den mer än den eviga singeln.

Sedan har vi den som hoppar från relation till relation utan att hitta rätt. Förtjänar kanske inte den kärleken mest för att hon/han aldrig hittar rätt? Den personen förtjänar väl verkligen att hitta en stabil person som den kan leva med.

Sedam har vi då änkan/änkemannen. Den som jag ntar har levt i en ralativt bra relation för de inte var skilda när parnern dog i alla fall. De har gått igenom det värsta som finns, förlorat någon som stått dem nära. Förtjänar de då kärleken för att kunna gå vidare? Eller förtjänar de den mindre eftersom de faktiskt fått uppleva kärleken.

Sedan kanske en del anser att inte våldtäktsmän och pedofiler förtjänar kärlek heller. Jag funderade lite på det, och de kansk verkligen förtjänade kärleken före de gjorde allt dumt.

Hänger ni med på mitt resonemang? Jag tror faktiskt inte att någon förtjänar kärlek mer än någon annan. Nu när jag refererar till kärlek menar jag alltså en parrelation. Jag tycker att alla som önskar sig kärlek ska få det. Och det i massor. De som trivs med att vara singlar ska vara det. Vad tycker ni?

Eller så lägger alla all sin kärlek på mig...