Med idag så är det 75 dagar sedan jag förlorade pappa. Att tiden kan gå så fort och så långsamt samtidigt. Att jag kan vara så lycklig trots att min pappa inte lever. Att jag ibland påminns om smärtan. Jag minns när mamma, Lisa och Tessan klev ur bilen som skulle hämta mig vid tåget. Och jag insåg att ingen är hos pappa, de är rödgråtna. De kunde bara betyda en sak. Jag minns att jag jag svor, grät och sparkde i backen utanför tågstationen.

Jag minns när jag fick åka och träffa honom sista gången den 6:e januari. Han var kall men fin. Jag satt och höll honom i handen och visste inte vad jag skulle säga. Jag sa bara om och om igen att jag älskade honom och han vat världens bästa pappa. När jag höll i hans hand värmde jag upp den med min egen kroppsvärme och då trodde jag bara att han sov. Det värsta jag har gjort i hela mitt liv var att lämna honom på rummet ensam.

Förra gången jag var hemma begravde jag min pappa. Nästa gång jag ska hem ska han urnsättas. Det ska bli skönt när allt är slut. och jag bara kan ta en promenad till papsen och tända ett ljus och berätta vad som händer i livet. Min snälla lilla pappa som togs från mig alldeles för tidigt. Redan för flera år sedan.