Imorgon är det åtta månader sedan.



Hur kan åtta månader gå så försvinnande fort? Jag kan minnas det som igår när mamma, Lisa och Tessan klev ut bilen vid tågstationen och jag tänkte att om alla dem är här vem är hos pappa då? Och förstod att om ingen är hos min pappa finns han inte längre. Jag minns att jag stod och svor, grät och sparkade i backen utanför stationen. Jag minns också att jag inte ville följa med i bilen men att jag inte sa det till dem, jag tror att jag trodde om jag inte följde med skulle det aldrig bli verkligt.
Jag minns också att jag satt på tåget och att Thomas messade mig och skrev att han  skulle bli sen. Jag tyckte inte det var någon fara för jag hade tid på mig. Inte visste jag då att det redan var försent.

Åtta månader av skratt, tårar och ögonblick jag skulle velat dela med dig pappa.